*

Då var jag tillbaka. Mitt liv tog sig en rejäl sväng där, den 24 september, då vi fick reda på att pappa fått cancer och allt bara blev upp och ner. Men läkarna var trots allt positiva till pappas tillstånd, de konstaterade att han nog skulle klara det med cellgifter.

Men det gick inte att ge honom cellgifter, eftersom hans levervärden var för dåliga. Det värsta som kunde hända skulle hända. Pappa var trots det vid gott mod och tänkte leva varje dag tills han inte orkade mer. Han hade skrivit kontrakt med läkarna om att han inte ville ha några slangar som skulle hålla honom vid liv.

Sista dagarna var han så tunn, så när jag kramade honom var det nästan ingenting kvar.

Pappas sista dygn var han så tärd, och allt hade bara gått så jävla fort. Simon och Joel kom hem på fredagkvällen den 29:e oktober, med flyget från Stockholm klockan 20.50. Pappa var så lättad att se dem. Han kunde till sist slappna av, och natten som kom blev den sista för pappa. Klockan var kvart i 5 på morgonen då han tog sitt sista andetag, med hela familjen runt om honom.

Det här är det värsta jag varit med om och sorgen jag känner saknar ord. Det här kommer inte att vara lätt, men tack vare att jag har världens bästa syskon och mamma och vänner och pojkvän så kan det ju bli lite lättare. Bara man håller ihop.

Pappa hade ingen ångest för döden, han var nöjd över sina 61 år. Och utan att överdriva så hade vi världens bästa pappa, som var stark nog att leva in i det sista.

På begravningen i fredags kom det så mycket folk att alla inte rymdes i kapellet. 110 gråtande vänner och släktingar. Man får känna sig hedrad över att ha haft en så omtyckt pappa.

Men fy fan vad vi saknar dig.