*

Svårt att börja, omöjligt att sluta. Nu sitter jag här.
Det är hårt att inse att det är först nu jag öppnar ögonen.
Det är så svårt att förlora mot sig själv, för då finns varken vinst eller förlust.
Precist och perfekt försöker jag klara mig ur, leva upp, inte återuppleva,
men det var så unikt. Och det finns inget över unikt, för det är det enda.

Men om det enda som är unikt inte längre finns och det unika är kvar i igår?
Då kommer jag aldrig få uppleva unikt igen, och allt är som vad som helst.
Och vad som helst kan vara vad som helst, och för en visionär finns ingenting.

Jag tror på ödet, men jag är inte så säker på att ödet tror på mig.
Och om inte ödet tror på mig, så måste jag vända mig om.
Kanske aldrig mer komma tillbaka, kanske aldrig ens blicka tillbaka.
Och det gör så ont, för jag lever för levda dagar i hopp om att få leva igen.